Resa till Pakistan på egen hand

Från folkets otroliga gästfrihet till världens näst högsta bergskedja, Karakoram – Pakistan är ett otroligt land som tyvärr inte har något vidare rykte, men jag lovar dig att du definitivt kommer att ändra uppfattning när du väl har besökt det själv.

Jag tillbringade ungefär en månad med att resa med ryggsäck (här hittar du videon från min resa (på italienska, men du kan slå på undertexterna)) och utforskade framför allt den norra delen av landet, och i den här guiden hittar du massor av information och tips för att planera din resa på egen hand på bästa sätt, långt från de stora turiststråken och som vanligt med ett öga på budgeten.

Snabbmeny

↑ Meny

Hopperglaciären.

Bästa tiden att besöka Pakistan

Eftersom de flesta resenärer åker till landet för att besöka dess berömda berg är den bästa tiden att resa till Pakistan ungefär från april till oktober, eftersom väldigt många områden under resten av året är helt otillgängliga på grund av snön, och temperaturerna i allmänhet är extremt låga, så att det blir riktigt krångligt att ta sig runt i landet.

Om du däremot inte tänker besöka Karakoram utan bara vill ägna dig åt de historiskt och kulturellt intressanta städerna på Pakistans enorma slätt, så är den bästa tiden från november till mars, alltså under vintern, när temperaturerna är klart behagligare. Under sommaren kan det lätt bli över 40 grader, och jag kan av egen erfarenhet lova dig att det inte alls är behagligt.

Dokument och vaccinationer för inresa till Pakistan

Det har aldrig varit så enkelt att få visum. Sedan januari 2019 kan du nämligen ansöka online via den officiella webbplatsen, och med italienskt pass kan du till och med ansöka om så kallat ”visa on arrival”, som brukar utfärdas inom 48–72 timmar (reglerna skiljer sig åt beroende på medborgarskap, så kolla vad som gäller för dig). Turistvisumet för en inresa med en giltighet på tre månader kostar 35 $, men om du vill kan du ansöka om längre visum och visum för flera inresor – kostnaden är förstås högre. Via samma portal kan du också förlänga visumet om det behövs. På den här sidan hittar du kostnadskalkylatorn.

Obs! Även om webbplatsen ger intryck av att visa on arrival bara godtas på flygplatsen fick jag, efter att ha kontaktat migrationsmyndigheten via formuläret för detta, bekräftat att mitt visa on arrival skulle godtas utan problem även vid landgränsen mot Indien, och så blev det också. För andra landgränser rekommenderar jag att du kontaktar migrationsmyndigheten.

Uppdatering oktober 2024:

Från och med den 14 augusti 2024 utfärdas e-visumet gratis inom 24 timmar och ger rätt till en vistelse på 90 dagar.

Pakistan kräver inga obligatoriska vaccinationer, men hepatit A och hepatit B rekommenderas alltid.

För aktuell information om visum och allt annat rekommenderar jag att du kollar reseinformationen från utrikesministeriet i ditt eget land (till exempel UD:s reseinformation i Sverige).

Altitfortet.

Att göra och se i Pakistan

I den här guiden anges priserna ofta i den lokala valutan. Pakistans officiella valuta heter ”pakistansk rupie” och förkortas ”PKR”.

Växelkursen är ungefär 1€ = 310 PKR. För den aktuella växelkursen rekommenderar jag att du tittar på den här sidan.

Pakistan är ett ganska stort land, men som jag nämnde tidigare koncentrerar sig de flesta besökare – av goda skäl – nästan uteslutande på de norra regionerna, och mer exakt på delstaten Gilgit-Baltistan, där de i princip följer Karakoram Highway, vägen som korsar Karakorambergen ända fram till gränsen mot Kina.

Det var just i Gilgit-Baltistan som jag tillbringade den absoluta merparten av tiden under min resa i Pakistan, och därför kommer du att märka att informationen om den här regionen är den mest kompletta. Om du är intresserad av andra delar av landet, misströsta inte, för jag har samlat ihop en hel del information som jag tror kommer att vara till nytta för dig.

Obs! Flera gånger i guiden hittar du länkar till https://www.alltrails.com/. Om du vill använda offlinenavigering direkt i Alltrails-appen måste du uppgradera till pro-versionen. Du kan dock komma runt problemet genom att ladda ner koordinaterna från webbplatsens datorversion i formatet ”Google Earth KML” och sedan ladda upp dem i Organic Maps, som är en av mina absoluta favoritappar för resor.

Islamabad

Islamabad byggdes i princip från ingenting 1960 med det enda syftet att bli landets huvudstad och är en riktigt annorlunda stad jämfört med resten av Pakistan: gatorna genom staden är breda och trafiken flyter, det finns massor av grönska och det är inte alls ovanligt att se lyxiga hus och bilar – här bor nämligen hela den politiska klassen och landets elit.

Att göra och se i Islamabad

Eftersom staden grundades så nyligen har den inte mycket att erbjuda historiskt, och mitt tips är att du lägger din tid på andra resmål, men om du har bara en dag på dig finns det ett par saker som är värda att besöka.

Jag rekommenderar att du besöker Faisalmoskén (Google Maps), som är landets största och en av de största i världen. Du kan lätt ta dig dit med taxi, eller ännu hellre med Uber, och oavsett var du bor borde det inte kosta mer än ett par euro.

En annan intressant sak att göra i staden är att besöka Margalla Hills: det här kuperade området strax utanför Islamabad (många av lederna börjar i själva staden!) erbjuder massor av möjligheter till dagsvandringar. Under mitt besök i augusti var det verkligen för varmt, men om det är något du är intresserad av verkar Trail 3 (All Trails) och Trail 5 (All Trails) vara de populäraste.

Om du i stället bara vill njuta av utsikten över staden utan att anstränga dig, ta en taxi eller hyr en motorcykel och åk till Monal (Google Maps). Det är en utsiktsplats i slutet av led nummer tre som du också kan nå via vägen, och här finns ett par restauranger och kaféer där du kan beundra solnedgången över staden. En annan utsiktsplats ännu närmare staden är Daman-e-Koh (Google Maps), och även dit kan du ta dig både till fots och med bil.

Faisalmoskén.

Ta sig till Islamabad

Islamabad har direktförbindelser med många av Pakistans större städer. Det går bussar från Lahore ungefär varje halvtimme och resan tar ungefär fyra timmar. Bussarna från Gilgit går däremot sent på förmiddagen/tidigt på eftermiddagen och kommer fram till Islamabad tidigt på morgonen, cirka 15 timmar.

Boende i Islamabad

Backpackers Hostel & Guest House är ett riktigt utmärkt boende. Snarare än ett hostel är det en lägenhet som gjorts om till hostel, med ett riktigt rymligt allrum, gemensamt kök, utmärkt wifi och trevlig och hjälpsam personal. Jag rekommenderar att du bokar i god tid, eftersom de inte har så många sängar och det ofta är fullbokat. Ett annat utmärkt alternativ är Coyote Den Travelers Hostel Islamabad.

Om du letar efter något lyxigare har Shelton’s Rezidor bra recensioner och ligger ett stenkast från Faisalmoskén.

Lahore

Lahore är Pakistans näst största stad och anses i alla avseenden vara landets kulturella huvudstad. Om du kommer landvägen från Indien är det ett obligatoriskt stopp, men jag rekommenderar starkt ett besök för alla.

Att göra och se i Lahore

Den muromgärdade staden (Google Maps) är där alla de viktigaste turistattraktionerna och historiska byggnaderna finns. Jag rekommenderar starkt att du tillbringar minst ett par timmar med att gå runt i de små gränderna som sjuder av liv. Basarer och street food finns bokstavligen överallt, och det bästa är att det i princip inte finns någon trafik inne i den muromgärdade staden. Från Mall Road, där de flesta boendena ligger, till den muromgärdade staden kostar det 100–200 rupier med taxi på dagen och 200–300 rupier på kvällen.

Badshahimoskén

Även det här är en av de största moskéerna i världen, och den inre gården rymmer upp till 100 000 troende. Till skillnad från den i Islamabad har den en mer klassisk stil (Google Maps).

Alla taxichaufförer vet vilken som är rätt ingång, men om du vill gå till moskén till fots ligger den enda ingången för allmänheten på den här platsen. Det är ett riktigt stort komplex där det förutom moskén finns ett par restauranger, ett fint grönområde, Lahorefortet (Google Maps) och ett sikhtempel (Google Maps).

Jag kom fram sent på eftermiddagen och hann bara besöka moskén. Inträdet är gratis, men att lämna in skorna utanför kostar 20 rupier, och när du går in blir du hänvisad mot museet, där du vid utgången blir ombedd att lämna en gåva.

Templet kan bara besökas på förmiddagen (jag minns inte tiderna), medan inträde till fortet (200 rupier) bara går fram till 17:40. Moskén är däremot öppen till 20:00.

Badshahimoskén.

Wazir Khan-moskén

I den muromgärdade staden finns en annan riktigt intressant moské som är värd ett besök. Den heter Wazir Khan (Google Maps) och byggdes på 1600-talet. Även om den inte är lika imponerande som Badshahi är den definitivt värd ett besök, om inte annat för att du för 100–200 rupier (priset går att pruta på) kan gå upp i ett av tornen på sidorna av moskén, där du har en otrolig utsikt över staden.

Lahore Museum

Det är landets största och viktigaste museum. Det öppnade 1864 under kolonialtiden och har en riktigt imponerande samling föremål, från buddhistisk till islamisk konst, med massor av manuskript, vapen, dräkter och antika smycken. Det är öppet varje dag 9:00–19:00 utom fredagar, och inträdet för utlänningar är 1 000 rupier (Google Maps).

Ceremonin vid Wagah Border

Gränsen vid Wagah (på den pakistanska sidan) eller Attari (på den indiska sidan) är den enda öppna gränsen mellan de två länderna, och här hålls varje dag en ganska speciell ceremoni. Gränsen är bara öppen från 10:00 till 16:00, och runt 15:00 börjar en riktig stängningsceremoni där de två ländernas gränstrupper paraderar i traditionella uniformer och ställer till med en riktig show medan folk tittar på från läktarna.

Jag såg ceremonin från den indiska sidan, men du är förstås lika välkommen på den pakistanska sidan. Inträdet är gratis, och – även om jag inte gillar det här tävlandet om vem som har störst mellan de två länderna, som verkligen inte behöver trappa upp spänningarna – tycker jag att det absolut inte är något du får missa.

En tuk tuk från Lahore till gränsen kostar 600/700 rupier, och om du ber chauffören vänta på dig kan du förmodligen komma överens om 1 000 rupier tur och retur. Det är drygt 30 km, ungefär en timme.

Obs! Gränsens öppettider verkar ändras ofta, och därmed också när ceremonin börjar, så jag rekommenderar att du kollar på plats.

Ceremonin vid Wagah Border.

Ta sig till Lahore

Till och från Islamabad går det bussar i princip varje halvtimme. Bland de ”fina” bussarna är Nazi express det billigaste bolaget, 900 rupier. Skyways 1 100 rupier och Faisal Movers 1 200 rupier. De tre bolagens terminaler ligger alla nära varandra, söder om Lahore, och en tuk tuk från Mall Road kostar cirka 300 rupier.

Om du kommer från Indien (Amritsar) kan du kombinera ceremonin vid Wagah Border med gränsövergången: gå igenom passkontrollen och gå sedan tillbaka för att se ceremonin. På så sätt borde det också vara lättare att få skjuts till Lahore när ceremonin är slut.

Boende i Lahore

Lahore Backpackers verkar vara det populäraste alternativet bland backpackers. Själv bodde jag inte långt därifrån, på Regale Internet Inn. Internet är riktigt snabbt och personalen är trevlig och hjälpsam, men förvänta dig inget mer än så när det gäller lokalerna.

Wazir Khan-moskén.

Gilgit

Gilgit är huvudstad i delstaten Gilgit-Baltistan och ett i princip obligatoriskt stopp för alla som vill utforska landets norra del. Själva staden har dock inte mycket att erbjuda, men den är ändå den idealiska basen för att börja utforska dalarna runt omkring.

Eftersom du med största sannolikhet ändå kommer att behöva tillbringa minst en dag eller två här, när du kommer fram och innan du åker tillbaka till Islamabad, rekommenderar jag att du tar en promenad längs huvudgatan som leder till basaren, och om du älskar kyckling måste du absolut testa den här restaurangen.

En annan attraktion inte långt från staden som du kan besöka är Kargah Buddha (Google Maps), en arkeologisk plats från 600-talet cirka 8 km väster om Gilgit, där det finns en Buddhabild uthuggen i klippan. Det verkar som att de har börjat ta 1 000 rupier av utlänningar, och om du har begränsad budget är det förmodligen inte värt det.

Ta sig till Gilgit

Från Islamabad finns det minst två bolag som kör nattbussar varje natt: NATCO, som är det statliga bolaget, har flera avgångar från 14.00 till 21.00, men turerna kan ställas in om bussen inte är full. Längs vägen finns två vägspärrar för turister där du måste lämna en kopia av passet. Biljetten kostar 3 020 PKR. En läsare av bloggen hade en positiv upplevelse: ”Bussen var bekväm, den stannade inte längs vägen för att plocka upp folk (vilket alltid händer på de allmänna bussarna i Indien), och resan tog 16 timmar på grund av ett jordskred efter Chilas.”

Själv valde jag Faisal Movers på inrådan av hostelet där jag bodde i Islamabad. De har avgångar 20:00 och 22:00 och det kostar 4 000 PKR, men servicen är minst sagt oklanderlig: bussarna är nya och varje säte har en skärm som på ett flygplan. Varmt rekommenderat, även utifrån vad andra resenärer som tog NATCO har berättat. Det är i alla fall minst 15 timmar med buss.

Ett annat tips för dig som reser med begränsad budget: när du har klivit av på Gilgits busstation, ta ingen taxi, för längs huvudgatan (bredvid stationen) går det små Suzuki-flakbilar fram och tillbaka som fungerar som kollektivtrafik, och en åktur kostar bara 25 rupier.

För dig som har en större budget, ont om tid eller helt enkelt vill slippa 15 timmar i buss har Gilgit dagliga flygförbindelser med Islamabad, cirka 100 €, men se upp, för på grund av dåligt väder på hög höjd kan flygen ställas in utan förvarning.

Uppdatering oktober 2024 från en läsare av bloggen:

Vi hade bokat ett flyg till Gilgit men det ställdes in, som det oftast blir. För att åka norrut lönar det sig alltid att flyga till Skardu, men det visste vi inte, så vi åkte landvägen både dit och tillbaka, och resan är extremt slitsam. Vissa bolag, som Faisal Movers, tar inte längre emot ”ensamma” turister på bussarna, eftersom det måste finnas en polis på bussen för kontrollerna. Vi åkte både dit och tillbaka med privat taxi, och priset ligger runt 8 000 PKR per person. Grupper kan hyra minibussar och bli eskorterade på det sättet.

Boende i Gilgit

Medina Hotel 2 är ett utmärkt billigt och rent hotell som också har en sovsal. Alla rum vetter mot en riktigt fin innergård, restaurangen serverar utmärkt mat till ett lågt pris, wifi:t är inte alls dåligt och personalen är supertrevlig och hjälpsam. Om du behöver kan du dessutom lämna en del saker i förvar medan du utforskar resten av regionen, ordna turer och hyra fordon. Varmt rekommenderat.

Fairy Meadows (Nanga Parbats basläger)

Fairy Meadows är utan tvekan det främsta turistmålet i norra Pakistan. Det som förr bara var en fäbod med några få herdar har nu blivit ett riktigt turistcentrum mitt i grönskan och bergen, med boende för alla plånböcker. Härifrån har du en spektakulär utsikt över Rakhiotglaciären och det närliggande Nanga Parbat, som med sina 8 126 meter är världens nionde högsta berg!

Nanga Parbat sett från Fairy Meadows.

Att göra och se i Fairy Meadows

Som avsnittets rubrik antyder kan du, om du är i hyfsad form, gå från Fairy Meadows till Nanga Parbats basläger som dagsutflykt. Det är drygt 8 km och cirka 700 höjdmeter. Leden finns utlagd på Organic Maps (som jag varmt rekommenderar att du laddar ner!), och om du håller ett raskt tempo kan du ta dig dit på 3–4 timmar. När du har kommit fram till den här utsiktsplatsen, ta leden till höger – på vägen dit tog jag den till vänster, som går längre ner, och förutom att jag fick korsa ett par bäckar på ett inte direkt säkert sätt har leden massor av olika spår och är inte alls lätt att följa. Leden till höger är däremot mycket mer upptrampad, och jag tror att det är den ”officiella”, även om delen som korsar glaciären inte heller är direkt lätt att följa, trots att det då och då finns några stenrösen som visar vägen. Det är i alla fall absolut inget omöjligt, men se upp var du sätter fötterna!

När du har kommit fram till baslägret ska du inte förvänta dig någon särskild anläggning eller något monument, där finns bara ett kors och fyra plaketter. Dessutom var jag den enda personen på plats den dagen jag var där, men utsikten över Nanga Parbat är verkligen spektakulär!

Sammanfattningsvis borde det ta dig högst 3–5 timmar att ta dig till baslägret från Fairy Meadows och inte mer än 3–4 timmar tillbaka. Jag rekommenderar att du ger dig av tidigt på morgonen, eftersom förmiddagarna brukar vara klarare. Av egen erfarenhet kan du utan problem göra allt på egen hand, men enligt en annan resenär jag pratade med kan det, om du kommer sent till utsiktsplatsen jag nämnde tidigare (där vägskälet ligger), finnas en polis där (jag passerade uppenbarligen för tidigt) som av säkerhetsskäl inte låter dig fortsätta ensam. Misströsta inte, för enligt vad jag har fått höra följer polisen med dig gratis och fungerar i princip som guide.

Om du inte känner dig bekväm med att göra det jag har beskrivit på egen hand borde en guide för hela dagen inte kosta dig mer än 3 000 PKR, och om du tycker att det är för mycket att göra allt i ett svep på en dag kan du övernatta i Behal, en herdeboplats som ligger ungefär halvvägs mellan Fairy Meadows och baslägret. Även här kan du sova, och boendet sträcker sig från tält till fina trästugor. Dessutom är stämningen mer avslappnad än i Fairy Meadows, där de flesta bor.

Alternativt kan du helt enkelt besöka Behal och sedan gå till utsiktsplatsen som dagsutflykt utan att fortsätta längre (väldigt många gör precis så) och njuta av de många andra utsiktsplatserna längs leden, som fram till den här punkten är helt lätt att följa och riktigt trevlig.

Slutligen kan du, som många inhemska turister gör, helt enkelt tillbringa några dagar med att koppla av i Fairy Meadows med omnejd, medan du smuttar på några koppar kaffe och beundrar panoramat runt omkring.

Nanga Parbat sett från Behal.

Ta sig till Fairy Meadows

Det är inte direkt enkelt att ta sig till Fairy Meadows. Det första steget är att ta sig till Rakhiot Bridge, som ligger cirka 80 km söder om Gilgit längs Karakoram Highway, och för att göra det har du i princip tre alternativ: ta minibussarna till Chilas som går varje timme från stationen i Gilgit (kostar 250 rupier, cirka en och en halv timme), ta en taxi eller lifta, vilket fungerar utmärkt. Om du kommer till Gilgit med buss från Islamabad kan du tekniskt sett också be att bli avsläppt direkt vid Rakhiot Bridge utan att först åka via Gilgit. Här finns ett par hotell där du kan lämna ditt extra bagage innan du fortsätter mot Fairy Meadows.

Vilket alternativ du än väljer rekommenderar jag att du kommer till Rakhiot Bridge så tidigt som möjligt. Det enda lagliga sättet att fortsätta (det står en polis där som inte låter dig fortsätta till fots) är att åka med en jeep som drivs av lokalborna, som utnyttjar situationen till fullo, och priset verkar stiga varje år. I augusti 2019 var priset i alla fall (tur och retur) 8 000 PKR, delat på högst 5 personer, som dock måste vara överens om datum och tid för återresan. Om du till exempel vill tillbringa två nätter i Fairy Meadows och de andra som försöker fylla en jeep bara vill stanna en natt, kan du inte dela jeepen bara på vägen dit utan måste betala hela jeepen själv – i princip rör sig jeepen inte utan de 8 000 rupierna. Som jag ser det är det bondfångeri, men tyvärr är det så det fungerar. När du väl har kommit ombord väntar i alla fall nästan två timmar för att ta sig bara 14 km längs en väg som definitivt inte är för den klenmodige, och när du kommer fram till den här platsen, där vägen i princip tar slut, väntar 1–2 timmars promenad för att ta dig till Fairy Meadows.

Uppdatering från en läsare som besökte Pakistan sommaren 2023: ”Nu kostar jeepen hela 14 000 PKR. Du kan fortfarande dela den med någon, men då måste ni komma överens om antalet nätter och tiden för återresan. De försöker undvika att låta dig dela jeepen med pakistanska turister, som har ett betydligt annorlunda pris … Med det sagt är vägen, som är farlig i sig, utsatt för många jordskred (och inte bara när det regnar), så pass att den i år var stängd i flera dagar (viktigt att ta reda på läget – även om det är svårt – innan du åker till Raikot Bridge). Och när jag till slut lyckades åka dit fanns det en spärr, så att man 3 km före starten på trekken fick kliva ur jeepen, gå en bit till fots (en väldigt exponerad sträcka) och sedan byta jeep (den totala summan är densamma, men man betalar den uppdelad på de två jeeparna).”

Uppdatering oktober 2024

Priset för jeepen till Fairy Meadows är 16 000 PKR. De har höjt priset eftersom en del av vägen har rasat, och i väntan på att den repareras behövs två jeepar, och den avbrutna sträckan går du till fots (10 minuter).

Boende i Fairy Meadows

Som jag redan nämnde har Fairy Meadows, även om det är dyrare än resten av landet, alternativ för alla plånböcker, från tält till lyxiga bungalower. Priserna går i hög grad att pruta på och tiden på året spelar också stor roll, men tält och sovsäck borde kosta cirka 500 PKR per natt och en enkel bungalow 2 000 PKR. Greenland Resort är ett populärt alternativ bland resenärer. Själv bodde jag på The Public House, där jag efter att ha prutat rejält betalade 2 500 PKR för två nätter i ett privat rum med badrum (det verkar inte vara öppet längre).

Minapin (Rakaposhis basläger)

Minapin är en liten ort som ligger cirka 80 km norr om Gilgit och är den idealiska utgångspunkten för alla som vill ta sig till Rakaposhis basläger. Om du inte är på humör för ett rejält slit rekommenderar jag att du hoppar över det här stoppet, men om du har möjlighet, stanna åtminstone vid den här utsiktsplatsen, som ligger bokstavligen längs Karakoram Highway och där du ändå har en fantastisk utsikt över berget Rakaposhi utan att behöva ta dig ända till baslägret.

Rakaposhiglaciären.

Ta sig till Rakaposhis basläger

Som jag redan nämnde är det ett rejält slit att gå till baslägret och tillbaka till Minapin som dagsutflykt, men det är helt genomförbart på 7–9 timmar beroende på ditt tempo. Det är cirka 18 km och 1 600 höjdmeter totalt. Alltså inte direkt en promenad i parken, men jag lovar dig att det är värt det: väl uppe har du en otrolig utsikt över berget Rakaposhi och glaciären nedanför, en av de mest spektakulära platser jag har sett i mitt liv.

Tyvärr är leden inte heller här direkt tydlig, men den finns inlagd på Organic Maps. Om du vill kan du också ladda ner ledens GPS-koordinater på All Trails. Halvvägs hittar du Upper Hapakun Hotel & Camping, där du kan äta och om du vill också övernatta för att sedan fortsätta nästa dag. Försök att ge dig av tidigt på morgonen, ta med matsäck och njut av utsikten!

Obs! Om du är intresserad kan du övernatta i baslägret med egen utrustning om du har det, eller hos lokalbor som har en fast post där och erbjuder mat och logi. I det andra fallet tror jag dock att det är bäst att ordna det nere i dalen. Slutligen kan du anlita en lokal guide och dagen därpå korsa glaciären för att ta dig till berget Dirans basläger. Jag gjorde det inte, men tydligen är det en fin tur – absolut inget du ska göra utan guide!

Rakaposhis basläger.

Ta sig till Minapin

Själv tog jag mig till Minapin från Fairy Meadows under samma dag genom att lifta från Raikot Bridge till Gilgit, där jag sedan tog en minibuss till Aliabad (Google Maps) och bad att bli avsläppt vid avtaget till Minapin. Där började jag gå de 3 km som leder till orten, men efter inte ens 5 minuter stannade en lokalbo och erbjöd mig skjuts. Jag tror att det också finns minibussar som går direkt till Minapin, men de går mycket mer sällan än de som går till Aliabad. Liftning är i alla fall förmodligen det överlägset bekvämaste och snabbaste alternativet.

Boende i Minapin

Jag rekommenderar varmt att du bor på Osho Thang Hotel. Stället är riktigt rent, har en fin trädgård, personalen är vänlig och maten är helt enkelt utsökt!

Karimabad

Karimabad var i århundraden den viktigaste staden i Hunzadalen och är fortfarande dess huvudstad. Även om Aliabad har gått om den i storlek har staden bevarat ett betydande historiskt och kulturellt arv, med massor av sevärdheter inom några få kilometer. Här är nästan alla invånare ismailiter, den mest liberala grenen av islam. Väldigt många kvinnor går på gatan utan burka och kan till och med prata med dig, och det är inte alls svårt att få tag på alkohol, så pass att en hel del unga pakistanier ser Karimabad lite som vårt europeiska Amsterdam.

Att göra och se i Karimabad

Det är ingen slump att Karimabad var dalens viktigaste stad: den tornar nämligen upp över dalen från ett läge som förr helt klart ansågs strategiskt, och i dag erbjuder den en spektakulär utsikt över alla toppar runt omkring – den idealiska platsen att tillbringa ett par dagar i lugn och ro, gärna medan du smakar valnötskakan (walnut cake) på Café de Hunza.

Baltitfortet sett från leden som leder till Ultar Meadows.

Baltitfortet

Baltitfortet (Google Maps) är däremot det som tornar upp över Karimabad. För att ta dig dit går du genom den äldsta delen av byn, som stundtals påminner om gatorna i en gammal europeisk by. Jag besökte inte fortet invändigt utan nöjde mig med den yttre gården, så jag uttalar mig inte. Enligt vad jag har fått höra är fortet invändigt mindre kalt än det i Altit, och det finns faktiskt en del att se. Inträdet kostar även här 1 000 PKR. Öppet varje dag 9:30–17:30.

Altitfortet

Altitfortet (Google Maps) ligger tekniskt sett inte i Karimabad utan i grannorten Altit, men du kan utan problem gå dit, eftersom det bara ligger 3 km från Karimabad. Fortet är ett av Unescos världsarv och har nyligen restaurerats. Det är byggt på toppen av ett stup och är riktigt stämningsfullt, men enligt mig är det inte värt inträdet, som för oss utlänningar uppgår till 1 000 PKR.

Inte mycket med europeiska mått mätt, men rena galenskapen med lokala mått mätt – du väljer. Oavsett om du bestämmer dig för att besöka fortet eller inte rekommenderar jag att du tar promenaden som leder till ingången, eftersom du går genom den gamla delen av Altit med traditionella byggnader på båda sidor, riktigt fint. Öppet varje dag 9:30–17:30.

Eagle’s Nest

Eftersom du ändå är i Altit rekommenderar jag att du tar dig upp till utsiktsplatsen som heter Örnnästet (Google Maps). Härifrån har du en ännu mer spektakulär utsikt över hela dalen och över det ikoniska berget som kallas ”Lady Finger”, och du ser också Diran och Rakaposhi på avstånd. Jag åkte upp som dagsutflykt, men om du vill kan du också övernatta här, eftersom det finns många hotell och restauranger.

Tekniskt sett kan du gå ända upp till toppen, men från Karimabad skulle det ta dig minst ett par timmar. Jag gav mig av med den tanken, men som det ofta hände mig i Pakistan stannade en lokalbo på motorcykel halvvägs och erbjöd mig skjuts, och på vägen tillbaka hann jag inte ens gå 200 meter innan samma sak hände. Om det inte är din stil och du inte heller har lust att gå borde en taxi inte kosta dig mer än några euro.

Hunzadalen sedd från Eagle’s Nest.

Byn Ganish

Något som däremot enligt mig är värt biljettpriset är ett besök i byn Ganish (Google Maps): även dit kan du utan problem gå från Karimabad, och ingången för den guidade visningen ligger ungefär på den här platsen. Det är den äldsta bosättningen längs den gamla sidenvägen i Hunzadalen, och här finns fortfarande byggnader och moskéer som är över 400 år gamla. Inträdet till byn kostar 500 rupier och inkluderar en guide, som i mitt fall var en extremt vänlig man som gav oss massor av information. Efter att i många år ha guidat turer i hela Pakistan har mannen återvänt till sin hemby för att försöka bidra till att göra platsen mer känd.

Ultars basläger (Ultar Meadows)

Leden som leder till berget Ultars basläger börjar inte långt från Baltitfortet, på den här platsen. I teorin är det en ganska kort och fin tur, men jag kunde inte göra den, eftersom ravinen strax efter ledens start precis utanför Karimabad alltid har varit utsatt för ständiga jordskred, och under mitt besök arbetade de med att försöka lösa situationen. Om du är intresserad rekommenderar jag därför varmt att du tar reda på hur säkerhetsläget ser ut just nu.

Ta sig till Karimabad

Själv liftade jag från avtaget till Minapin och behövde inte vänta mer än 5 minuter. Alternativt kan du ta vilken minibuss som helst mot Aliabad och därifrån försöka ta reda på om det går någon minibuss till Karimabad, eller ta taxi/gå. I teorin går det en minibuss tidigt på morgonen direkt från Minapin till Aliabad.

Boende i Karimabad

Jag rekommenderar Old Hunza Inn: rena och billiga rum, wifi, riktigt trevlig personal och ett jättefint allrum med stora fönster med utsikt över hela dalen. Egentligen bodde jag i ett av rummen på Backpackers Stories by Old Hunza Inn, som i princip är samma ställe, men som nu har två olika profiler på Booking.

Hopper

Hopperdalen ingår inte i den klassiska resrutten längs Karakoram Highway, men om du har några dagar att lägga på den tror jag personligen att det absolut är värt det. Jag rekommenderar särskilt den lilla orten i slutet av vägen som går uppför dalen, där den lilla byn Hopper ligger ett stenkast från Hopperglaciären.

Den lilla byn Hopper.

Att göra och se i Hopper

Många kommer hit bara för att beundra Hopperglaciären. Det är en av världens längsta glaciärer, utanför polcirklarna förstås, och glaciärfronten ligger alldeles nära byn, som från toppen av ett stup och från sina många utsiktsplatser har full överblick över den och erbjuder en unik utsikt. Du kan alltså helt enkelt komma till Hopper och njuta av den fantastiska utsikten över glaciären nedanför utan att anstränga dig för mycket. Om du är intresserad finns det också ett par vandringar som börjar just här.

Den överlägset populäraste leden är den som går till Rush Lake vid foten av berget Rush, den näst högst belägna alpina sjön i hela Asien, på nästan 4 700 meter. Det är oftast en trek på flera dagar som också passerar en utsiktsplats där du kan se K2. Om du är erfaren och särskilt snabb kan du göra den på egen hand (på wikiloc hittar du rutten uppladdad), men de flesta övernattar minst en natt i tält, och längs vägen måste du korsa två glaciärer, så det är ingen trek för den som har lite erfarenhet. I byn finns många guider och bärare som gärna erbjuder sina tjänster utan att det kostar skjortan.

Ärligt talat hade jag inte så mycket tid, och på inrådan av en lokalbo nöjde jag mig med att gå till en herdeboplats där du har en utmärkt utsikt över Rush Peak på avstånd och över Barpuglaciären, som förenar sig med Hopperglaciären nära byn.

Mitt på Hopperglaciären.

Det är en fin tur som du kan göra som dagsutflykt. Tyvärr är leden inte utlagd på Organic Maps (fast jag har faktiskt sett att någon har lagt till spåret sedan dess). Jag gick fram till den här platsen på knappt 3 timmar, och jag tror att det räcker för att få en fin utsikt, men om du vill kan du fortsätta. Trots det är leden riktigt lätt att följa, eftersom den ofta används av herdarna i trakten. Det enda problemet är att du måste korsa Hopperglaciären, vilket visade sig vara lite krångligare än jag trodde. Framför allt att ta sig upp på och ner från glaciären, precis som folk i trakten hade varnat mig för: jag lyckades ändå hitta vägen, men det var inte alls självklart, så för att fria mig från allt ansvar rekommenderar jag att du tar en lokal guide!

Platsen där min tur slutade, Barpuglaciären.

Ta sig till Hopper

Om du vill ta dig till Hopper med kollektivtrafik har du bara en möjlighet: det finns nämligen en enda minibuss som går varje dag 12:00 från Aliabad och åker ner igen nästa dag runt 7:00. På vägen dit liftade jag dock framgångsrikt genom att vänta på den här platsen, som du lätt kan gå till från Karimabad. På vägen tillbaka lyckades jag däremot ”hoppa på” baktill på en minibuss som redan var full och som släppte av mig vid samma korsning, allt för 70 rupier.

Boende i Hopper

Jag bodde på Rush Lake Gateway Hotel, ”tvungen” eftersom mannen som gav mig skjuts när jag liftade var en vän till ägaren, så jag kände mig tvungen. Jag fick i alla fall ett privat rum med badrum för 1 500 PKR och maten de serverade var utsökt, men det kan finnas billigare alternativ i byn.

Passu

Passu är ett annat utmärkt stopp längs Karakoram Highway. Det är en liten by på vägen mot den kinesiska gränsen, och här finns en av landets mest ikoniska bergskedjor: ”Passu Cones”, som med sin spetsiga form ser nästan omöjliga ut att bestiga.

Passu Cones.

Att göra och se i Passu

Attabadsjön

Redan innan du kommer fram till Passu kan du om du vill göra ett stopp vid Attabadsjön, en sjö med en extremt intensiv smaragdblå färg som bildades 2010 efter ett katastrofalt jordskred som bokstavligen sopade bort en hel by. När du åker längs Karakoram Highway kan du tydligt se den gigantiska bit av berget som lossnade och gav upphov till sjön, som nu är en turistattraktion där det erbjuds aktiviteter som vattenskoter, fiske eller helt enkelt en båttur.

Hängbron i Passu

Om du fortsätter mot Passu är en annan attraktion hängbron över floden Hunza. Den anses vara en av de farligaste i världen, eftersom den inte alls är i bra skick och plankorna där du ska sätta fötterna ligger långt ifrån varandra. Det är förbjudet att gå över den av säkerhetsskäl, men du kan ta den obligatoriska bilden vid början av bron. Uppdatering: Tydligen går det att gå över den nu, och jag föreställer mig att man kan ta riktigt fina bilder.

Passuglaciären

Glaciären kan du se även när du åker förbi på vägen, men jag rekommenderar varmt en väldigt kort tur som börjar vid Borithsjön. Härifrån behöver du gå inte ens en timme för att komma till jättefina utsiktsplatser över glaciären nedanför (Google Maps); i början går du längs vägen, medan den sista biten är på en välskött led som är lätt att följa, och den finns dessutom utlagd på Organic Maps. Jag gick fram till den här utsiktsplatsen, men om du vill kan du fortsätta längre.

Jag åkte till sjön tillsammans med en spansk kille med egen bil som jag hade träffat några dagar tidigare, men om du inte har något fordon borde du inte ha några problem att lifta, det är bara 10 km från Passu.

Passuglaciären.

Baturaglaciären

Baturaglaciären ligger ännu närmare byn och du kan utan problem gå dit. Det kan finnas andra leder som leder till bättre utsiktsplatser, men själv följde jag den här (den enda som finns på Organic Maps). Även här är leden lätt att följa, och du ser tydligt redan från dalbotten att den går uppför sluttningen. Från toppen av ”kullen” ser du glaciären tydligt, men utsikten är inte enastående, eftersom glaciären svänger bakom berget. Om du vill kan du fortsätta längre, men det började bli sent och jag föredrog att vända. Det är i alla fall värt det: även om utsikten över glaciären inte är den bästa är utsikten över dalen och Passu Cones värd det.

Slutligen erbjöd hotellet där jag bodde också andra längre trekkingturer och glaciärutflykter, men ärligt talat har jag ingen information om dem.

Ta sig till Passu

Även hit liftade jag: en läkare från Gilgit gav mig skjuts från vägskälet mot Hopper ända till Passu, trots att han egentligen skulle ha stannat tidigare. Alternativt kan du alltid ta vilken minibuss som helst som passerar på väg norrut.

Boende i Passu

Jag bodde på Passu Inn. Familjen som driver hotellet är riktigt gästfri (framför allt den äldre mannen), rummet var rent, maten utmärkt och det finns en fin innergård att koppla av på, och när det finns ström har de till och med wifi! De begärde först 1 500 PKR per natt, men jag lyckades pruta ner det till 1 000 PKR. Ett annat populärt alternativ verkar vara Passu Peak, men enligt vad jag har fått höra är det dyrare.

Leden som leder till utsiktsplatsen över Passuglaciären.

Sost

Jag ska säga direkt att jag, när jag väl hade kommit till Passu, vände och åkte tillbaka, dels av tidsskäl, dels för att det inte intresserade mig särskilt mycket att åka till den kinesiska gränsen för att ta den obligatoriska bilden uppe på passet.

Hur som helst är Sost i princip den sista byn före gränsen mot Kina, som ligger bara 80 km längre norrut. Det finns inte mycket att göra förutom att försöka ordna en taxi för att åka upp till passet nästa dag.

Obs! Den pakistanska passkontrollen ligger här. Om du vill fortsätta mot Kina, kom ihåg att du redan måste ha ett visum, och såvitt jag har förstått är du också tvungen att ha med dig en kinesisk guide, eftersom det militära området har riktigt strikta regler. Om du planerar att korsa gränsen hittar du en detaljerad guide på den här sidan.

Ta sig till Sost

Kollektivtrafiken går ända hit, så vilken minibuss som helst som är på väg norrut borde ta dig till målet. Alternativt kan du alltid lifta.

Boende i Sost

Pamir Serai Guesthouse verkar vara ett populärt alternativ bland resenärer.

Khunjerabpasset

Passet ligger 4 600 meter över havet och är den högsta punkten på Karakoram Highway och världens högsta gränspass. Därför har det i praktiken blivit en turistattraktion, med väldigt många som varje dag under sommaren (passet är stängt på vintern) åker dit för att ta den obligatoriska bilden. Som jag nämnde tidigare var jag inte där själv, men om du har tid kan det vara något fint och annorlunda att göra.

Dessutom är vägen som leder till passet enligt vad jag har fått höra riktigt naturskön. Det går dock inte att ta sig till passet med kollektivtrafik, eftersom det – trots att det finns bussar till Kina – inte är tillåtet att kliva av vid gränsen och sedan åka tillbaka med en buss från motsatt håll eller genom att lifta. Det enda alternativet är alltså att ta en taxi, som enligt det jag har tagit reda på borde kosta cirka 3 000 PKR; helst ska du försöka dela den med andra. Kom dessutom ihåg att du måste betala inträde till Khunjerab nationalpark, 1 300 PKR.

Khunjerabpasset.

Håller du på att planera resan? Om du inte har ordnat någon försäkring än hittar du här min guide till de bästa reseförsäkringarna. Om du köper den via länkarna i guiden stöttar du den här sajten utan någon extra kostnad.

Skardu

Skardu är knutpunkten för alla expeditioner till K2 och även för de trekkingturer som går till baslägret. Härifrån fortsätter man nämligen till Askole, där vägen tar slut och själva trekken börjar. Om du är intresserad ska du veta att det tar minst 12 dagar och att priserna börjar på 1 500 $. Du hittar en utmärkt guide på den här sidan.

Att göra och se i Skardu

Ärligt talat finns det inte jättemycket att göra i Skardu, och jag tror att en dag är mer än tillräckligt för att besöka K2-museet, som ligger bredvid PTDC Motel; museet har finansierats av den italienska regeringen och är definitivt värt ett besök!

Andra intressanta platser inte så långt från Skardu är Kharpochofortet, Katpanaöknen och slutligen den så kallade ”Buddha Rock”. Redan att besöka de två sistnämnda platserna utan eget fordon är ganska omständligt, och därför rekommenderar jag att du bara tillbringar en dag i Skardu. Om du har ett eget fordon, eller är beredd att hyra ett eller betala en chaufför, kan du också besöka några av vattenfallen i trakten runt Skardu, som Manthokha, Khamosh och Basho.

Slutligen är Hushe en avlägsen by i dalen med samma namn, cirka 150 km från Skardu. En tjej från trakten beskrev den för mig som en sagoby, och för många, framför allt motorcyklister, är den slutmålet i den här delen av Karakoram. Härifrån utgår dessutom många trekkingturer, som Gondogoro La, Concordia och Charakus. Du hittar en guide på den här sidan.

Katpanaöknen.

Ta sig till Skardu

Jag hade turen att göra resan i Toyota Runnern som tillhörde min spanska vän som jag hade träffat några dagar tidigare, så jag slapp det som i regel är en ganska obekväm resa med kollektivtrafik. Vägen mellan Gilgit och Skardu är nämligen särskilt utsatt för jordskred och stenras (framför allt under monsunperioden), som kan leda till tillfälliga avstängningar och ständiga underhållsarbeten som gör att restiden blir längre, upp till mer än 10 timmar. Den första minibussen går från Gilgit 9:00, så i teorin kan du åka hela vägen i ett svep från Sost, där det går en buss 5:00. Om du vill har Skardu en flygplats med flyg till och från Islamabad.

Boende i Skardu

Jag bodde på Indus Motel: rymligt och rent rum med eget badrum. De begärde först 2 500 PKR per natt, men jag lyckades pruta ner det ända till 1 000 PKR. Trevlig personal och god mat till låga priser.

Deosai nationalpark

Deosaiplatån, som ligger på en genomsnittlig höjd av 4 141 meter över havet, anses vara världens näst högsta platå. Landskapet du möter är helt annorlunda än det du har sett hittills: det är nämligen ett extremt grönt kuperat landskap som verkligen inte har något gemensamt med de klippiga topparna som präglar resten av regionen.

Vårt läger för natten.

Att göra och se i Deosai

Deosai nationalpark är perfekt för dig som älskar camping, fiske och natur i allmänhet. Det finns inga särskilda vandringar att göra i parken, utan i princip följer man bara grusvägen som går genom den och stannar till här och där.

Längs vägen kan du få syn på några av de inhemska arterna, som himalayabrunbjörnen, gråvargen och snöleoparden! Två klassiska stopp är Bara Pani Bridge, där det finns en restaurang och där jag tror att de också erbjuder tält att övernatta i, Chota Pani, som erbjuder ungefär samma sak, och slutligen Shausarsjön. Inträdet till parken kostar 1 300 PKR.

Ta sig till Deosai

Om det inte framgick gjorde jag den här delen av resan tillsammans med min spanska vän med egen bil, och vi övernattade också i parken. Tyvärr är kollektivtrafik inget alternativ: om du vill besöka parken är det alltså troligen billigast att betala för en jeep som kör dig från Skardu till Astore under samma dag, med ett besök i parken som ligger däremellan. Enligt det jag har tagit reda på ligger kostnaden mellan 8 000 och 10 000, så det idealiska vore att hitta någon att dela den med, och gruppen backpacking Pakistan kan vara rätt ställe för det. Resan från Skardu till Astore tar cirka 7 timmar.

Boende i Deosai

Som jag redan nämnde besöker många parken som dagsutflykt, och vid Bara Pani Bridge och Chota Pani erbjuds tekniskt sett tält att sova i. Vi hade vår egen campingutrustning och slog läger längs floden innan vi kom fram till Bara Pani, och enligt vad vi fick höra kan man tälta i princip var som helst utan problem. Även i augusti var det riktigt kallt på natten.

Shausarsjön.

Astore och Ramasjön

Astore i sig har inte mycket att erbjuda, men det är ett i princip obligatoriskt stopp för den som vill besöka den klart finare Rama Lake (Google Maps): den här alpina sjön ligger nämligen vid foten av Nanga Parbats nordvägg, i princip på motsatt sida från Fairy Meadows som jag berättade om tidigare.

Den smaragdgröna sjön omgiven av snöklädda toppar är utan tvekan en riktigt stämningsfull plats. Tyvärr, eller som tur är, är det ganska lätt att ta sig dit, eftersom vägen går ända fram till Rama Meadows, varifrån du sedan når sjön på ungefär en halvtimme: det gör att den är extremt populär. För att ta dig från Astore till Rama Meadows borde det inte alls vara svårt att lifta, alternativt kan du ordna en taxi.

Till sist: från Rupal, en by som ligger drygt 30 km från Astore, utgår en trek på 5 dagar som jag inte har haft nöjet att göra, men som verkar riktigt fin och i princip leder till baslägret vid Nanga Parbats sydvägg. På den här sidan hittar du en kort beskrivning.

Ramasjön.

Ta sig till Astore

Om du kommer från Skardu via Deosai med jeep kan du fundera på att inkludera transporten till Ramasjön, till exempel ungefär så här:

dag 1, Skardu – Deosai – Astore
dag 2, Astore – Rama Lake – Astore. Jag har fått höra att en jeep för tre dagar och två nätter (en i Deosai och en vid Rama Lake), inklusive camping- och fiskeutrustning, borde kosta cirka 20 000 PKR.

Från Astore finns det sedan täta kollektivtrafikförbindelser till Gilgit. Vägen är i bra skick, 4–5 timmar.

Boende i Astore

Själva tältade vi i skogen vid Rama Meadows, som i princip ligger där vägen tar slut och leden till sjön börjar. Här i närheten finns ett antal campingplatser som erbjuder mat och tält att sova i, plus ett par ställen som hyr ut rum, bland annat ett PTDC. Om du inte tältar är det definitivt billigare att besöka sjön som dagsutflykt och sova i Astore.

Andra resmål i norr

Det jag har beskrivit hittills är de viktigaste resmålen i landets norra del, där jag mer eller mindre har följt den klassiska resrutten längs Karakoram Highway. I det här avsnittet vill jag dock ge några idéer till dig som har mer tid eller helt enkelt vill ge dig ut på äventyr mot resmål utanför de stora turiststråken.

Provinsen Khyber Pakhtunkhwa

Provinsen täcker i princip landets nordvästra del och kan kombineras med Karakoram Highway. I stället för att sikta mot Gilgit kan du åka mot Peshawar och fortsätta norrut genom Swat Valley och Chitral, för att sedan återvända till regionen Gilgit-Baltistan via Shandurpasset.

Innan du ger dig ut på den här resrutten ska du dock veta att den här regionen är landets mest konservativa, eftersom majoriteten av befolkningen tillhör folkgruppen pashtuner, en av de mest fundamentalistiska inom islam. Om du är kvinna, se alltså absolut till att klä dig ordentligt, och för män rekommenderas det att bära den lokala dräkten ”salwar kameez”.

Obs! Vissa områden i den här provinsen, framför allt de nära den afghanska gränsen, bör betraktas som instabila och inte direkt säkra. Jag rekommenderar att du gör ordentlig research, eftersom situationen ändras hela tiden.

Nyfikna djur bland Pakistans berg.

Peshawar

Peshawar är Pakistans äldsta stad och en av de äldsta i hela Asien. I dag är den huvudstad i provinsen Khyber Pakhtunkhwa, och här, i den gamla staden, finns några av landets bästa basarer. En annan turistsevärdhet är fortet Bala Hisar. Det finns täta förbindelser mellan Peshawar och Islamabad.

Här är en läsares upplevelse: ”Jag var där som dagsutflykt (avgång från stationen Faisalbad i Islamabad med Daewoo-buss, cirka två och en halv timme, cirka 700 PKR, går att boka online): det är en plats med en speciell stämning, ganska ’hardcore’. Jag var i old city, men de gav mig att förstå att jag inte skulle gå till den norra delen av staden där det finns en park … Folk (bara män) är väldigt nyfikna och i allmänhet vänliga, det verkar inte som att de ser turister särskilt ofta. Om man inte vill se arkeologiska platser tror jag att en dag räcker, men det rekommenderas. (I Peshawar lönar det sig att växla pengar, och man kan få visum till Afghanistan.)”

Swat Valley

Från Peshawar fortsätter du norrut genom Swat Valley, ett riktigt spektakulärt bergsområde som erbjuder en hel del möjligheter till trekking, långt från de stora turiststråken. Tidigare stod området under talibanernas kontroll – så sent som 2017, alltså inte så väldigt länge sedan – och dalen var stängd för turister, men nu verkar det som att läget har stabiliserats.

De viktigaste turistmålen i dalen är: Malam Jabba, Mingora (den största staden, där du kan ordna en hel del trekkingturer) och slutligen Kalam. På den här sidan hittar du utmärkt information om möjliga vandringar från Kalam, och på den här en allmän översikt över Swat Valley.

Chitral

Chitral är en ganska stor stad som fungerar som bas för att besöka de närliggande Kalashdalarna: Bumburet, Birir och Rumbur. Tänk på att om du vill besöka Kalash valleys måste du registrera dig på polisstationen, och du får en egen vakt: 2009 tog sig nämligen en grupp talibaner över gränsen och dödade flera personer. Om möjligt är det bäst att besöka regionen under Chilam Joshi-festivalen, som pågår i fyra dagar från den 13 maj varje år.

För att ta dig till Chitral söderifrån: från Mingora går det minibussar till Timargara, där du kan ta en andra minibuss till Chitral. Resan är ganska lång och kan ta upp till 12 timmar. Alternativt kan du ta dig till Chitral även från Kalam genom Kumrat Valley, och för den hittar du en utmärkt guide på den här sidan.

Shandurpasset.

Shandurpasset

För att ta dig från Chitral till Gilgit måste du åka över Shandurpasset, som ligger på 3 700 meters höjd. Det är 390 km, som tar två hela dagar med kollektivtrafik: du måste nämligen först ta dig till Mastuj, övernatta där och fortsätta mot Gilgit nästa dag. Det idealiska vore att hitta någon att dela kostnaderna med och en privat jeep, som tar cirka 18 timmar för sträckan. Al Farooq Hotel verkar vara det självklara stället för utlänningar som letar efter sällskap att dela resan med.

En liten parentes: uppe på passet ligger världens högst belägna poloplan, och tydligen erbjuder vägen som går upp genom bergen en riktigt spektakulär utsikt.

Yasin Valley

Yasin Valley ligger ungefär halvvägs mellan Gilgit och Shandurpasset, så det kan vara ett bra sätt att dela upp resan. Alternativt kan du besöka den direkt från Gilgit utan att nödvändigtvis fortsätta vidare mot Chitral. Redan innan du kommer in i Yasin Valley har jag fått tips om Khaltisjön och byn Gupis. Om du utgår från Gilgit går det delade minibussar varje dag till Gupis 11:00, från den här platsen.

Naltar Valley

Det här är en annan dal som jag hade fått tips om, och den ligger inte långt från Gilgit. Dalen är mycket grönare än resten av regionen och är särskilt populär bland inhemska turister. Huvudattraktionen är sjöarna i slutet av vägen och ett naturreservat där du kan beundra snöleoparden.

Inte direkt snöleoparden.

Andra resmål i söder

Jag besökte Pakistan under sommaren, så jag övervägde inte ens att besöka landets södra del. Under den tiden samlade jag därför inte så mycket information om den. De viktigaste stoppen är i alla fall utan tvekan Karachi, Pakistans tidigare huvudstad och dessutom landets folkrikaste stad, där du bland mycket annat hittar det imponerande mausoleet Mazar-e-Quaid, byggt helt i vit marmor för att hedra Pakistans grundare. Här hittar du en guide.

Thatta, inte långt från Karachi, som med sina många platser på Unescos lista definitivt är ett annat stopp att ta med i en resrutt i landets södra del. Här hittar du en kort guide. Quetta, knutpunkten för alla som vill fortsätta sin resa landvägen mot Iran, och slutligen Multan, ännu en av de äldsta städerna på den asiatiska kontinenten, som med sina många historiska platser kan hålla dig sysselsatt i minst ett par dagar. Här hittar du en guide.

Mazar-e-Quaid.

Förslag på resrutter i Pakistan

Här nedan listar jag möjliga resrutter på 2, 3 och 4 eller fler veckor. Som i alla länder finns det ingen perfekt resrutt för en viss tidsperiod, och det gäller särskilt här i Pakistan, där en del kanske kommer enbart för att gå trekken till K2:s basläger eller för att besöka landets södra del. Se alltså det som följer som inspiration och ändra eller skapa din resrutt utifrån dina intressen/din budget!

Resrutt på 15 dagar i Pakistan

Den här resrutten täcker i princip de viktigaste attraktionerna längs Karakoram Highway, plus några dagar mellan Islamabad och framför allt Lahore, som jag använder som utgångspunkt, eftersom flygen till de två städerna (Islamabad och Lahore) ofta har jämförbara priser och förflyttningarna blir lite effektivare härifrån om du har ont om tid.

Lahore (2 nätter)

Dag 1:

Återhämta dig från jetlaggen, utforska staden lite och gå upp i Wazir Khan-moskén för att se solnedgången.

Dag 2:

Tillbringa förmiddagen vid Badshahimoskén och det närliggande fortet, och ta en titt på sikhtemplet. På eftermiddagen kan du gå runt i den muromgärdade staden, besöka Lahore Museum och om du är intresserad skaffa ett lokalt SIM-kort – ZONG är det bästa bolaget. Ceremonin vid Wagah Border på kvällen.

Islamabad (1 natt)

Dag 3:

Ta bussen från Lahore till Islamabad och besök Faisalmoskén vid solnedgången.

Obs! Enligt mig är Islamabad absolut inget måste, så om du hellre vill tillbringa din tid någon annanstans kan du ta bussen på morgonen från Lahore, lämna det mesta av ditt bagage i förvar på busstationen (jag rekommenderar Faisal Movers), besöka moskén och sedan åka tillbaka till stationen och ta bussen till Gilgit.

Gilgit (2 nätter)

Dag 4:

Om du väljer nattbussen till Gilgit har du i princip hela dagen, som du kan använda till att besöka Margalla Hills.

Dag 5:

Ankomst till Gilgit på förmiddagen. Ta en promenad längs basaren och besök gärna Khargah Buddha.

Obs! Även här kan du, som jag beskrev i avsnittet ”Att göra och se”, spara en dag genom att stanna direkt vid Raikot Bridge och hoppa till dag sex. Även Gilgit är, lite som Islamabad, enligt mig absolut inget måste.

Fairy Meadows (2 nätter)

Dag 6:

Ta dig till Raikot Bridge tidigt på morgonen och ordna jeepen till starten på leden som leder till Fairy Meadows. Resten av dagen kan du njuta av utsikten över Nanga Parbat.

Dag 7:

Gå till Nanga Parbats basläger som dagsutflykt, eller alternativt bara till Behal.

Minapin (2 nätter)

Dag 8:

Lämna Fairy Meadows på morgonen och ta dig till Minapin under samma dag.

Dag 9:

Vandring till Rakaposhis basläger.

Karimabad (2 nätter)

Dag 10:

Ta dig till Karimabad. Besök den gamla delen och gå upp till Altitfortet.

Dag 11:

Besök Eagle’s Nest, Baltit och Ganish.

Dag 12:

Faisal Movers buss som kör sträckan Gilgit–Islamabad utgår faktiskt från Karimabad, och avgången borde vara runt 8 på morgonen.

Dag 13:

Bussen kommer fram till Islamabad tidigt på morgonen. Hemflyg från Islamabad, eller ytterligare 5 timmar med buss till Lahore och hemflyg därifrån.

Resrutt på 3 veckor i Pakistan

Med tre veckor i Pakistan rekommenderar jag att du följer resrutten jag just beskrev och lägger till följande stopp.

Hopper (2 nätter)

Dag 12:

Ta dig till Hopper från Karimabad.

Dag 13:

Tillbringa dagen i Hopper.

Passu (2 nätter)

Dag 14:

Ta dig till Passu från Hopper och besök Baturaglaciären på eftermiddagen.

Dag 15:

Kort vandring från Borithsjön till Passuglaciären, hängbron i Passu.

Sost (2 nätter)

Dag 16:

Ta dig till Sost från Passu och ordna taxin till Khunjerabpasset för nästa dag.

Dag 17:

Utflykt till Khunjerabpasset.

Gilgit (1 natt)

Dag 18:

Ta dig till Gilgit från Sost och tillbringa resten av dagen i Gilgit.

Dag 19:

Buss Gilgit–Islamabad.

Dag 20:

Bussen kommer fram till Islamabad tidigt på morgonen. Hemflyg från Islamabad, eller ytterligare 5 timmar med buss till Lahore och hemflyg därifrån.

Resrutt på 4 veckor i Pakistan

Med fyra veckor på dig rekommenderar jag att du följer treveckorsrutten jag just beskrev och lägger till slingan Skardu – Deosai – Astore.

Resrutt på 5 veckor eller mer i Pakistan

Med 5 veckor eller mer är det enligt mig bäst att först lägga till Peshawar, Swat Valley och Chitral och sedan helt enkelt följa fyraveckorsrutten jag just beskrev.

Deosaiplatån.

Ta sig runt i Pakistan

Bussar i Pakistan

Bussar är utan tvekan det vanligaste, smidigaste och billigaste sättet att ta sig mellan olika resmål i landet, särskilt mellan de stora städerna. I norr, när du väl har kommit till Gilgit å ena sidan och Peshawar å andra sidan, ger de stora linjebussarna nästan alltid plats åt ett system av minibussar som förbinder de mer lantliga delarna av landet.

Det överlägset bästa bolaget är Faisal Movers: lite dyrare än konkurrenterna, men jag tror att det är värt det. Bussarna är nya och varje säte har en egen multimediastation som på ett flygplan, särskilt rekommenderat för den långa sträckan Islamabad–Gilgit. Andra bra privata bolag som förbinder de stora städerna och är lite billigare: Daewoo Sammi och Skyways.

I landets norra del, inklusive sträckan Islamabad–Gilgit, är det billigaste alternativet det statliga bolaget Natco, men bussarna är ofta inte i bra skick, och för några hundra rupier mindre är det bättre att undvika dem när det går. Till skillnad från de andra bolagen åker Natco dock även till resmål som Astore, Skardu och Chilas, där det inte finns några alternativ.

I princip gäller att om du håller dig till de resrutter jag har beskrivit måste du, när du väl har kommit till Gilgit, för att fortsätta norrut längs Karakoram Highway med kollektivtrafik förlita dig på de här minibussarna, ofta fullpackade, som pendlar mellan de viktigaste byarna: som i nästan alla utvecklingsländer har väldigt få egen bil, och de lokala transporterna når även riktigt avlägsna områden – för information räcker det att fråga runt bland lokalborna.

De typiska psykedeliska lastbilarna i Pakistan.

Taxi i Pakistan

I städerna är taxi riktigt billigt, och om du har tillgång till internet är Uber i Islamabad och Lahore ännu billigare än vanliga taxibilar. Ett annat riktigt billigt alternativ är de ökända tuk tukarna, som är förbjudna på gatorna i Islamabad men kör fritt på gatorna i Lahore och utan tvekan är det billigaste alternativet.

Som i nästan alla utvecklingsländer ska du inte förvänta dig taxametrar, och försök alltid att komma överens om priset innan du kliver in. Taxibilar, särskilt delade taxibilar, är särskilt populära även i landets norra del, där de ibland ersätter och kör parallellt med minibussarna för att nå de mer lantliga områdena.

Inrikesflyg i Pakistan

Inrikesflygen är inte direkt billiga, men om din budget tillåter det kan du, genom att flyga till resmål som Chitral, Gilgit och Skardu, bokstavligen slippa hela dagar på bussen. De tre flygplatserna jag just nämnde trafikeras enbart av Pakistan Airlines. Men se upp, för även om det nästan alltid finns två flyg om dagen till de här resmålen ställs de ofta in på grund av vädret.

För andra resmål inom landet kan du också titta på Airblue.

Tåg i Pakistan

I landets södra del är tåg ett utmärkt alternativ till bussarna och objektivt sett bekvämare, särskilt för långa sträckor. Den viktigaste webbplatsen är den här.

Liftning i Pakistan

Pakistan kan i alla avseenden betraktas som ett paradis för liftare. Mer än en gång hände det att någon erbjöd mig skjuts utan att jag ens hade frågat, medan jag gick längs vägen. Det gäller särskilt i landets norra del, där väldigt många resenärer enbart förlitar sig på liftning; särskilt längs Karakoram Highway fungerar det som en dröm!

Själv liftade jag vid en hel del tillfällen och behövde aldrig vänta mer än 10 minuter. Lokalborna är extremt glada att ge dig skjuts, och en hel del gånger insisterade de till och med på att köra mig ända fram, trots att de egentligen skulle ha stannat tidigare. Det måste du absolut testa, och jag lovar dig att när du har liftat ett par gånger längs Karakoram Highway kommer du att tappa lusten att ta de proppfulla och mycket långsammare minibussarna.

Slutligen, om du vill hyra en jeep för att utforska norr, fick jag höra av en grupp lokalbor från Lahore som jag träffade i Astore att de hade lyckats hyra en för bara 4 000 rupier per dag.

Motorcykel i Pakistan

Det här är ett annat riktigt populärt alternativ bland resenärer, som ofta hyr, eller till och med köper, en motorcykel under sin vistelse i Pakistan. Priset för en motorcykel i bra skick verkar ligga runt 400 €. Om du i stället bestämmer dig för att till exempel hyra din motorcykel i Gilgit och åka längs Karakoram Highway ända till den kinesiska gränsen, som många gör, får du räkna med att betala cirka 3 000 rupier per dag.

Resa till Pakistan: kostnader

Vid det här laget undrar du förmodligen vad en resa till Pakistan kostar. Svaret är att det är ett riktigt billigt land, ett av de billigaste jag någonsin har besökt! Om du reser billigt kan du utan problem bo i privata rum och äta ute tre gånger om dagen med en dagsbudget på 20 euro, och kom framför allt ihåg att i princip alla priser går att förhandla om.

Transport

Bara för att ge dig några siffror: bussen från Islamabad till Gilgit, mer än 500 km och 15 timmars resa, kostar cirka 10–15 € beroende på bolag och vald service. Minibussarna längs Karakoram Highway är i förhållande ännu billigare: 100 km från Aliabad till Gilgit cirka 2 €, 20 km från Hopper till Karakoram Highway baktill på en minibuss cirka 50 cent.

Även taxi och tuk tuk är riktigt billiga: 5 km på dagtid borde inte kosta mer än 300 rupier.

Mat

Även maten är extremt billig. Du kan utan problem äta dig mätt för mindre än 50 cent. Bara för att ge några siffror: en roti, det platta brödet som serveras till i princip varje måltid, kostar normalt 5–10 cent, en portion dal, en soppa på bönor/linser, kostar normalt 40–50 cent, och två rejäla bitar grillad kyckling cirka 1,5 €.

Boende

Tyvärr är hostel inte särskilt vanliga och finns främst i de stora städerna, men att sova är ändå riktigt billigt. Under min månad i Pakistan betalade jag aldrig mer än 1 500 PKR för ett privat rum, och ofta klarade jag mig med bara 1 000 PKR (på grund av inflationen de senaste åren kostar det förmodligen ungefär 50 % mer). Det var nästan alltid ganska enkla rum, men nästan alltid med eget badrum, och när allt kommer omkring inte alls dåliga.

Om du campar eller kanske reser och sover i bilen kan du utan problem parkera och gratis använda toaletterna, wifi:t och de gemensamma utrymmena på nästan alla PTDC i landet. PTDC är i princip en hotellkedja som tillhör myndigheten för turismutveckling.

Couchsurfing verkar vara riktigt populärt i de stora städerna, och du borde inte ha några svårigheter att hitta någonstans att sova. Om du i stället letar efter något lyxigare har kedjan Serena Hotels några hotell även i landets norra del.

PTDC i Skardu med K2-museet i bakgrunden.

Övriga kostnader (uttag och SIM-kort)

Till sist är det värt att säga några ord om avgifterna för kontantuttag i landet. Kontanter är absolut nödvändiga, särskilt så fort du lämnar de stora städerna, och dessutom tar väldigt många banker inte emot internationella kort. Mitt tips är att ta med en hel del kontanter. Växelkursen i Lahore var riktigt bra – på den här platsen finns det många växelkontor som ligger nästan på samma nivå som interbankkursen.

Om du behöver ta ut pengar: efter att ha testat minst 15 olika banker är de enda som verkar fungera MCB med en avgift på 800 PKR per uttag, Allied Bank med 800 PKR per uttag och Standard Chartered, det bästa alternativet, med 500 PKR. Alla tre bankerna låter dig bara ta ut 20 000 PKR per transaktion. Ta en titt på de bästa korten för resor.

När det gäller SIM-kort är ZONG bolaget med bäst täckning. Om du har en telefon som stöder eSIM och vill ha bekvämligheten att kunna surfa direkt utan att behöva köpa ett lokalt SIM-kort rekommenderar jag att du använder en tjänst som den som erbjuds av Airalo och Ubigi. Om du väljer den lösningen finns det dock åtminstone ett par saker att tänka på. För det första betalar du, med sällsynta undantag, mycket mer för datamängden än vad den skulle kosta med ett lokalt SIM-kort; för det andra är deras lokala partner inte alltid den med bäst täckning i landet.I princip tror jag att de flesta resenärer skulle göra bättre i att köpa ett lokalt SIM-kort (eller kanske försöka köpa ett eSIM från en lokal operatör), men jag rekommenderar att du gör dina egna överväganden, eftersom det inte saknas undantag. När jag till exempel besökte Japan var abonnemanget som Ubigi erbjöd billigare än något lokalt SIM-kort som jag kunde köpa utan att bevisa att jag var bosatt där.

Resa till Pakistan: mat

De flesta måltider består helt enkelt av en curry som serveras med ris eller chapati. Chapati är i princip ojäst bröd som bakas i lerugnar, medan paratha, som görs på samma deg, oftast steks och därför är mycket flottigare.

Du kommer snart att märka att när curryn serveras med chapati ersätter brödet helt besticken, och måltiden äts enbart med händerna.

Ibland serveras en soppa i stället för en curry, förstås tillsammans med den obligatoriska chapatin. Den överlägset populäraste soppan är dal, som kan vara gul (gula och röda linser) eller brun – i båda fallen är det i princip en linssoppa. Ki sabzi är däremot en grönsakssoppa som oftast har en huvudingrediens, som till exempel aloo ki sabzi: aloo betyder potatis, så i det här fallet är det en grönsakssoppa där huvudingrediensen är potatis. Kombinationerna är många och ibland ingår även kött.

Två andra extremt populära rätter är grillad kyckling, som du hittar i princip överallt i de stora städerna, där det finns riktiga grillbarer som nästan bara serverar kyckling, och biryani, ris som serveras med bitar av kyckling och grönsaker.

Till sist: tänk på vad du dricker, undvik kranvatten, och om du vill göra både miljön och din plånbok en tjänst, använd en vattenflaska med filter!

Street food i Pakistan.

Resa till Pakistan: säkerhet

Är Pakistan så farligt som det verkar? Går det att resa säkert i Pakistan?

Det finns de som säger att landet är extremt säkert, och jag har ofta hört lokalbor upprepa med stor övertygelse ”Pakistan is safe”, men jag tror att sanningen ligger någonstans mittemellan: det stämmer visserligen att större delen av landet kan anses säkert, men det stämmer också att vissa regioner, framför allt de nära den afghanska gränsen, inte kan betraktas så, eller att instabiliteten i de här områdena åtminstone är uppenbar för alla.

Med det sagt har Gilgit-Baltistan, den delstat som definitivt tar emot flest turister, utöver att vara den mest liberala av alla när det gäller islam, under de här åren bara drabbats av ett enda attentat. Om vi till exempel tittar på den här sidan ser vi att det bara i staden Quetta under de senaste 10 åren har skett ungefär 15 terrorattentat. Kort sagt är Khyber Pakhtunkhwa och Balochistan två delstater som det förmodligen är bäst att undvika om du inte är beredd att ta vissa risker; i resten av landet borde du, med lite sunt förnuft, inte få några problem alls, och du kommer tvärtom att kunna njuta av den enorma gästfrihet som det här folket erbjuder.

Det finns dessutom två ämnen där det är klokt att tänka på hur du uttrycker dig: Indien, och i synnerhet Kashmirregionen, och islam. Båda är känsliga ämnen för många pakistanier, så mitt tips är att undvika samtal om dem eller åtminstone uttrycka din åsikt med största respekt.

Även om jag träffade en hel del kvinnor som reste ensamma kan reseupplevelsen för en kvinna som inte är van vid ett så starkt mansdominerat samhälle åtminstone bli märklig. Jag rekommenderar att du läser den här fina artikeln i ämnet.

Nåväl, jag hoppas verkligen att jag inte har skrämt dig med det här sista avsnittet om säkerhet. Pakistan är absolut ett land som är värt att besöka, och jag hoppas att dess nyare historia och det faktum att vissa regioner fortfarande måste betraktas som instabila inte hindrar dig från att åka dit!

Till sist, särskilt om du tänker gå på trekking över 3 500 meter, är de enda två försäkringarna som täcker en sådan aktivitet (såvitt jag vet) World Nomads, som gör det möjligt att försäkra trekking upp till 6 000 meter (genom att lägga till det som extra aktivitet, som jag visar på den här sidan), och TrueTraveller, som om du lägger till paketet ”Extreme Pack” täcker trekking över 4 600 m. Som jag nämnde tidigare stannar de flesta andra försäkringar vid 3 500 meter, vissa till och med lägre.

Planerar du en resa till Pakistan? Ta en titt på de här inläggen:

Vilken resryggsäck ska du välja

Vad du ska ta med på resan

Har du några frågor? Aktuell information? Tveka inte att lämna en kommentar eller skriva till mig på Instagram!

Eftersom jag inte längre har några annonser på sajten: om du tyckte att artikeln var till hjälp får du gärna köpa din reseförsäkring via någon av länkarna här på sajten. På så sätt stöttar du mitt arbete utan någon extra kostnad för dig. Bor du i EU eller Storbritannien rekommenderar jag True Traveller. För alla andra rekommenderar jag HeyMondo, som ger 5 % rabatt. Tack för ditt stöd!

För donationer/virtuella pizzor och öl 🙂